mer om Pepper’s Ghost

En paus i arbetet. Fernando Melo och Yoko Seyama, koreograf respektive scenograf och ljusdesigner, har båda världen som sitt arbetsfält och befinner sig just nu i Härnösand för att skapa magi i nya föreställningen Pepper’s Ghost.

Fernando Melo och Yoko Seyama

Verket har fått sitt namn efter ett gammalt trolleritrick, en illusion med speglingar och mystik, en förvrängning av verkligheten där de förbluffade åskådarna inte riktigt vet vad de ska tro på. Kanske på allting, samtidigt, eller på ingenting. Fernando Melo knyter gärna ihop nutid och dåtid, som i det här fallet 1800-tal med modern tid:

– Jag inspireras av dåtiden, eftersom den kan tydliggöra och förbättra framtiden. Med hjälp av olika element från det förflutna skapar jag ett nytt verk som kommer ta publiken med på en resa i bilder. I det här verket är utgångspunkten det visuella; det har kommit först, och sedan har vi utforskat och arbetat fram exempelvis mycket långsamma rörelser för att de ska fungera i spegelvärlden på scen.

Bilderna skapas av många medarbetare samtidigt i Pepper’s Ghost. Koreografen, scenografen och ljuskonstnären, dansarna, teknikerna. Dessutom arbetar kompositören nära hela teamet och skriver musiken allt eftersom koreografin växer fram. En av dansarna, Claudia Fürnholzer, kommer förbi:

– Det är så intressant för oss dansare att möta alla som jobbar med föreställningen. I vanliga fall ser vi koreografen och någon enstaka person till. För oss är de spökena, de som jobbar hela tiden utan att vi ser dem. Nu ser vi verkligen hur alla jobbar tillsammans. 

modell i skala 1:25 av dansarna och speglarna som används på scenen

Fernando och Yoko visar modellen de arbetat med, ett scenrum i skala 1:25, där de flyttat runt små dansare och försökt förutsäga ljuset och de tre gigantiska speglarnas placering på bästa sätt. Speglingarna, lagren, dansen multiplicerad.

Yoko Seyama brukar ofta använda just speglar i sina verk, för att ändra åskådarnas verklighetsuppfattning:

– Det är speciellt att jobba med figurer, som här med dansare, med formen av människor. Om jag håller upp handen så här kan du genast identifiera skuggan som en människohand, som något du har en relation till, men skuggan av ett föremål är inte alls lika lätt att känna igen och det blir en helt annan sak. Formerna är bundna till oss, men spöken är något annat. Här kommer spökena ibland att höra ihop med personerna, men ibland separeras från dem.

 

Stora ställningar med spegeldukar monterade står på en scen

Varken Fernando eller Yoko beskriver arbetet som särskilt mystiskt, utan snarare som en visuellt exakt process där allt måste mätas och kontrolleras för att illusionen ska fungera och det måste göras på den verkliga scenen, ingå i själva repetitionerna. Fernando koreograferar inte bara dansare i denna föreställning, utan även de stora speglarna som är avgörande för illusionen. 

Fernando Melos förra verk som framfördes av Norrdans, Middle of Nowhere, rörde sig också i en vintageinspirerad miljö med parallella världar. Där satt publiken nära, på själva scenen, och såg en berättelse utspelas från två olika håll, med sidbyte i pausen. I Pepper’s Ghost ser vi de olika lagren samtidigt, genom varandra, och den kommer inte att vara narrativ på samma sätt:

– Det här verket har ett starkt visuellt koncept och det finns inte utrymme för att det även ska innehålla en berättelse. Något som jag tror publiken kommer att känna är möjligen en meditativ stämning, men än så länge är inget färdigt.

Yoko Seyama fyller i:

– Jag vill inte heller säga att vi tänker att publiken ”ska” känna det ena eller andra, för känsla är något väldigt personligt och individuellt. Alla har sin egen upplevelse. Däremot jobbar vi mycket med att pussla ihop scener med magi i denna föreställning. Man måste bli överraskad, och för att kunna bli överraskad måste man först ha känt stabilitet. Det är en av utmaningarna rent idémässigt, förutom att lösa allt det tekniska, så att det visuella fungerar oavsett var man sitter i salongen.

Text och foto: Maria-Thérèse Sommar

Fernando Melo kommer ursprungligen från Rio de Janeiro, Brasilien. När han var 16 fick han stipendium för att studera vid Vienna State Opera ballet. Han har varit baserad i Europa sedan dess, arbetande på sin karriär som dansare och koreograf och har skapat stycken runt om i världen. Han har koreograferat för bland andra GöteborgsOperans danskompani (Sweden), där han också arbetar som repetitör; Deutsche Oper am Rhein Düsseldorf (Tyskland), Introdans (Holland), Luzerner theater (Schweiz), Luna negra dance theater (USA), Norrdans (Sverige)

Berlinbaserade Yoko Seyama arbetar som scenograf och multimediaartist, med specialiseringen rumslig tidsbaserad konst. Hon har en bakgrund inom både arkitektur och scenkonst. Hennes arbeten skapar muterade utrymmen som kombinerar digitala element med naturliga material. Ljuset är ett de material hon använder mest. Hennes konst har ställts ut på bland annat Zentrum für Internationale Lichtkunst, Tyskland, Pola museum, Japan, Wood Street Galleries, USA. Hon har arbetat med koreografer och kompositörer som Jiri Kylian, Jean-Philippe Dury, Sebastian Matthias, Lesley Telford, Jitti Chompee, Megumi Nakamura, Pedro Goucha, Benjamin Staern, Dirk P Haubrich.