mer om School for Fools

Ryske koreografen Sasha Pepelyaev har befunnit sig i Härnösand i en vecka hittills och är mitt i förberedelserna inför nypremiären av School for Fools, ett verk som han skapade för Norrdans 2008.

School for Fools har fått sin titel efter en roman med samma namn, skriven av Sasha Sokolov. Huvudpersonerna i boken är en pojke och hans alter ego, men romanen har inte en handling i vanlig mening. Sasha Pepelyaev säger:

– Det är svårt att förklara vad boken handlar om, eftersom den är skriven som en inre monolog, stream of consciousness. Det är i alla fall en pojke som blir kär i sin lärare och han har en kluven personlighet, inte schizofren utan snarare som ett alter ego.

Romanen har följt Pepelyaev genom livet i många år nu och han har även framfört texten i teaterform, där en skådespelare talade engelska och en annan ryska.

I romanen finns alltså inte någon linjär berättelse, förklarar Pepelyaev, och när det gäller koreografin använder han sig av bilder ur texten

– Jag försöker konstruera något visuellt som är baserat på mina intryck från texten. Vi har den här pojken och hans alter ego, och i boken finns en rolig text om just en skola för dårar, en skola som snarare liknar ett mentalsjukhus. Man försöker hitta visuella situationer i texten och se om det är möjligt att koreografera dem. I en dansföreställning förväntar man sig inte heller att man ska förstå handlingen, utan det vi gör är att konstruera en egen vision av det.

Vad skulle du säga är bokens tema?

– Den handlar om filosofi, nostalgi, frihet, liv och död och förvandling – till exempel kan man förvandlas till en vals innan man dör. De cyklar mycket i boken, och cyklarna är en viktig symbol för hur man tar sig fram genom livet. Det finns viss resonans till Bibeln och till att strunta i samhället. Vad gäller språket är det mycket rikt, men vi använder förstås inte text i denna föreställning. Musiken passar väldigt bra, för den har nostalgiska kvalitéer.

Det är ett antal år sedan du skapade School for Fools. Hur är det att gå tillbaka till ett äldre verk?

– Det är alltid intressant att se hur mycket man förändrats när man går tillbaka till någonting. Man har en annan synvinkel och därför blir föreställningen inte en upprepning, utan den blir ny igen. Jag tycker om att använda dansarnas egna karaktärer och göra det personligt, så koreografin blir inte en mekanisk repetition utan den beror mycket på dansarna. Jag vill hitta rörelser som känns naturliga och bra för dem och när man rör sig emot varandra kommer vissa saker från min sida, andra från deras. Strukturen är densamma i föreställningen, men jag har ändrat några saker som jag inte gillade.

Du nämner fysiska föremål, till exempel cyklar. Finns det många föremål på scen i den här föreställningen? Är det viktigt med föremål i dina verk?

– I den här föreställningen finns det stolar, bord, cyklar och märkligt konstruerade ting. Det är som att resa genom en medvetandets grotta. Scenografin liknar inte verkliga livet. Jag arbetar ofta med objekt och hade ett projekt i Moskva som hette Kinetic Theatre, där vi blandade mänskliga situationer och handlingar, människor och föremål. En del föremål var magiska, andra mekaniska. De var ofta mycket viktiga i skådespelarnas omgivning. Ibland var objekten helt abstrakta, men de framkallade mycket känslor.

Jag har sett dina föreställningar beskrivas som roliga, till och med att de innehållit clowneri. Är humor viktigt i dina verk?

– Jag gillar clowneri och att inte vara så allvarlig, men man kan ändå säga någonting som är på allvar och om man vill skapa drama måste det finnas med avkoppling också.

Har du en publik i åtanke när du skapar dina koreografier?

– Jag har mig själv i åtanke. Jo, det är sant att jag roar mig själv, men publikens syn är en viktig del av föreställningen. Teater är något som sker mellan scenen och publiken.

Text & foto: Maria-Thérèse Sommar